När ska du förstå att du ska bli pappa, att jag går runt och bär på ditt barn. Du kan göra vad du vill men det kan inte jag. Jag är inte lika rolig som jag var förut, jag kan inte göra alla saker som alla andra kan och jag har en massa hormoner i kroppen och mitt humör går upp och ner. Jag vet att jag bråkar mycket på dig och allting, men jag önskar bara du kunde förstå mig någongång, att du kunde diskutera saker utan att bli sur. Jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra på ett eller annat sätt, men inse du ska bli pappa snart, halva tiden har förfan gått!

Äsch, vet inte vad jag ska säga mer än, hör av dig när du bryr dig.

Här ligger förfan ditt barn.

och här är förfan vi? Betyder allt det här inte ett skit för dig längre?